Regi:  Sarah Friedland

År:  2024

(”Familiar touch”) En åttioårig kvinna övergår till ett liv i ett äldreboende medan hon brottas med sin motstridiga relation till sig själv och sina vårdgivare mitt i sitt skiftande minne, sin åldersidentitet och sina önskningar.

Det här är inte en film om underbemannad vård, bortglömda patienter eller misslyckad omsorg. Tvärtom, kvinnan placeras av sin son på ett äldreboende som inte alla har råd med, det förstår vi. Läkaren och övrig personal är mycket proffsiga och omhändertagande.

Vi som tittare får följa Ruth från sin bostad in i omsorgen och de första mötena med personal och andra äldre. Filmen är stilla, inga pekpinnar, här får vi själva iaktta och fundera och känna.

Här finns flera fina scener som gestaltar Ruths försämrade minne och stilla omhändertagande vård, som stunden i poolen där hon får flyta på rygg med bara en lätt stödjande hand från sin läkare.

Jag hade höga förväntningar på filmen efter att jag hört att den fick ett varmt mottagande under filmfestivalen i Venedig förra året. Men de infrias inte riktigt.

I efterhand undrar jag om jag sett en spelfilm eller en dokumentär om en kvinna som flyttar in på ett äldreboende.

Men filmen är absolut sevärd, för sin värme, regi och foto. Och framför allt för den fullständigt lysande Kathleen Chalfant som Ruth, bland det bästa jag sett i år.

På sista raden:  Ibland vackert, stämmande till eftertanke, men för mig är den dramatiska kurvan lite för flack för ett högt betyg.

Speltid:  90 min

Just nu kan filmen ses på:  bio

Priser:  11 st, bland annat Venedig-bästa regissör + bästa skådespelare

Visste du att:  En stor del av filmen spelades in på Villa Gardens, ett vårdhem för äldre i Pasadena, Kalifornien. De boende och personal fungerade som statister och assisterade filmteamet.

IMDb:  https://www.imdb.com/title/tt32928666/?ref_=nv_sr_srsg_0_tt_6_nm_2_in_0_q_en%2520bekant