Regi: Mark Jenkin

År: 2022

Enys men är namnet på en obebodd liten ö där en kvinna vistas och observerar en grupp unika blommor och deras dagliga utveckling. Ön har ett minnesmärke över drunknade sjömän och den är så isolerad att förnödenheter kommer till henne med båt. Hon har kontakt med omvärden endast genom en kommunikationsradio. Det här är 1973, före tiden med mobiltelefoner.

Kvinnan, som är ca 50 år (spelas av Mary Woodvine), gör dagliga promenader på ön och gör anteckningar om blommornas förändring och dagens temperatur.  Hon lever ett stilla liv med få sysslor, hon får el från ett dieselaggregat.

Det är något meditativt med det jordfärgade landskapet, den låga vinpinade växtligheten och hennes röda regnjacka. De annorlunda vita blommorna med röda pistiller bidrar också. Liksom hennes dagliga rutin att släppa en sten ner i ett gammalt gruvschakt.

Filmen rör sig på flera plan, jag måste som tittare hela tiden avkoda det jag ser. Är detta i tidsordning? Har det hänt eller är det fantasi? Kanske kommer det att hända? Filmen har ingen musik, det är ett svagt atonalt ljud. Lite creepy.  Regissören vill få mig att känna ett smygande obehag. Visst här finns en svag mystik och en daglig monotoni i de repetitiva rutinerna.

Men för mig klarnar ingenting. Hur jag än anstränger mig för att avkoda det jag ser. Jag är lika förvirrad i slutet som i början och jag förblir därför oberörd.

På sista raden: Plus för filmskaparens ambition, en annorlunda film, ett försök att göra nåt annat med filmen som format. Men den missar målet, mig.

Speltid: 96 min

Filmpriser: (inga stora filmpriser)

Visste du att: Mark Jenkin lär ha sagt att den här filmen tog honom tre nätter att skriva och att den skrevs för hand i en anteckningsbok.

IMDb:  https://www.imdb.com/title/tt11698800/?ref_=tttrv_ov

Kan just nu ses på: SF Anytime