Maura Delpero

År: 2024

Året är 1944, i Vermiglio, en avlägsen bergsby i Italien. Pietro, en desertör, kommer till byn och till den lokala lärarens familj. Hans kärlek till lärarens äldsta dotter, kommer att förändra allas liv.

Snygg film, bra foto, vacker bergsnatur som fond. Och det är vackra skildringar av byn, naturen och årstidernas växlingar.

Stillheten i fotot och skeendena präglar hela filmen. Patriarkatet gör kvinnor och barn tysta och underdåniga, känslor och sexualitet ska dessutom inte visas.

Det är befriande med de återkommande scenerna med barn som viskar till varandra innan de somnar, om vad de hört de vuxna prata om, om hur man ska uppfatta världen, får döda människor vingar?

Men historien rör sig lite för sakta framåt under de två timmar som filmen varar och jag saknar en klassisk konflikt – vem vill vad? Och vem/vad står i vägen? Det blir lite bättre på slutet, men det är lång väntan dit.

På sista raden:  Missa inte avslutningen efter slutscenen med dörren som stängs och sovrummet som blir mörkt – rollistan, ingen musik, ett nyfött barn som utstöter små späda ljud, ljudet av en mor som ler helt nära och sedan börjar nynna för barnet.

Speltid:  119 min

Anm: Göteborgs Filmfestival

Filmpriser:  10 st, bl a Venedig-Juryns stora pris

Visste du att:  Vermiglio är namnet på byn, ordet betyder kyskhet.

IMDb:  https://www.imdb.com/title/tt28618488/?ref_=nv_sr_srsg_0_tt_3_nm_5_in_0_q_vermiglio